För en kvart sen stod jag vid spisen och lagade till en soppa, samtidigt som jag körde igång datorn för att hinna läsa ett kapitel till studiecirkeln i Rättvis Handel som jag håller i varannan tisdag kl sju. Soppan skulle jag inte hinna äta, utan tänkte ta med den till studiecirkeln. Kapitlet skulle jag bara hinna skumma igenom, eftersom jag hade inbokat en core-träning mellan sex och halv sju. Emellan duschen och studiecirkeln hade jag tänkt klämma soppan. Efter studiecirkeln skulle jag kasta mig iväg till nio-visningen av Seven Pounds på Filmstaden.
Låter detta som en vettig vardagkväll där hälsan sätts i fokus? Skulle inte tro det.
Precis när jag knäppt igång datorn och funderade på hur jag skulle hinna allt högg det till i magen av smärta. En helt ovan känsla för mig. Det högg till igen, och alldeles nyss högg det till en tredje gång. Jag känner att andningen är en alldeles för ytlig och känslorna sväller upp inom mig och hotar att tränga ut genom tårkanalerna.
Kanske är det dags för mig att äntligen acceptera att mina vardagskvällar inte kan vara fullproppade med aktiviteter? Antalet föreningar jag varit och är aktiv i är troligen det dubbla eller tredubbla gentemot er som läser detta. Duktig-flicka-syndromet är vad denna prestationsprinsessa lider av sedan många år tillbaka. Och det är svårt att sakta ner på takten. Det känns som ett enormt svek att säga "nej" till vad än folk ber mig att åta mig. Dessutom hörde jag att jag fått rykte om mig som "Umeås mest upptagna människa" - och det klingade inte särskilt vackert i mina öron då en bekant berättade det för mig.
Kvällens lösning: Ingen mer core på tisdagkvällar. Studiecirkeln i Rättvis Handel består eftersom den bara äger rum varannan tisdag. Vi får se hur det känns med biofilmen sen, eftersom biljetterna redan är köpta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Det finns bara EN Maria (du) och henne måste du vara rädd om!
Känner väl igen "syndromet" du beskriver. Alltför vanligt bland kvinnor tyvärr - vara duktig och delaktig i ALLT som intresserar. Det är svårt det där att lära sig att säga nej till saker som man tycker är kul och vill göra.
Många tycker också att det är svårt att säga nej till personer som ber om något. Där kan man göra en "tankevändning" och se det som att man genom att säga nej till en sak, faktiskt säger JA till de andra sakerna som man redan har åtagit sig.
Bli mer EGOlogisk!!! Gör saker DU mår bra av själv - då mår alla mycket bättre.
Ta hand om dej, var rädd om dej och lyssna på dej!!!
Kramar från Ulrika
Ulrika har redan skrivit det mesta som behöver skrivas... Och du, när någon frågar, svara inte med en gång utan be att få återkomma så hinner du samla dig till det där nejet. Och jag gissar att du känner som många andra att om man ska "få lov" att säga nej så måste man ha en bra förklaring. Det måste man inte! Jag känner igen det där du skriver och jag kan bara säga att numera njuter jag av att bara skräpa omkring. Det är jätteskönt när man väl vant sig! Jag blev liksom tvungen...
Fina du! Jag känner så väl igen mig i det här och jag vet hur svårt det är att säga nej. Det värsta jag vet är att göra folk besvikna. Men nu har jag äntligen börjat inse att det är extremt sällan som folk blir besvikna på en när man tackar nej till något. De flesta människor förstår nog att man inte hinner/vill/orkar göra allt.
Du kanske kan försöka vända på steken? Fundera på hur du skulle reagera om någon väldigt aktiv människa du känner tackar nej till något. Skulle du bli besviken? Eller skulle du kanske tycka att det är sunt av personen att säga nej emellanåt? För trots allt vill man ju att ens medmänniskor ska må bra, och om andra människor märker att man inte mår bra av att ha tusen järn i elden så borde de ju tycka att det är kanonbra att man säger nej.
Men jag förstår att det är svårt! Det är en sån där grej man kan få jobba på i evigheter...
Hoppas du börjar må bättre och kan slappna av, så du inte behöver gå omkring och känna dig stressad eller vara orolig att du gör nån besviken! Stor kram!
/Maria Stenlund
Ibland brukar jag planera in en ingeting-dag när jag känner att kroppen säger ifrån. Det är mycket välgörande, men jag skulle också behöva göra det regelbundet i förebyggande syfte. Där är jag dålig.
Hoppas att du hittar en lagom nivå på ditt engagemang.
Det där "duktig flicka syndromet" känner jag igen. Det är ett svårt fenomen och extremt svårt att jobba bort. För mig är det en daglig kamp. Det är inte bara att säga nej till andra, man måste säga nej till sig själv också. I mitt fall har jag ofta själv satt målen. Min kamp är att minska ned på mina egna krav på mig själv. Halvera det jag tänkt att jag skulle hinna under en dag, och att se att målen från början va helt orimlliga. Jag hoppas att en dag kunna sätta rimliga mål för dagen, men det är långt kvar.
Maria som din vän så säger jag detta med värme. Du måste dra ned på dina uppbokningar. De symtom du känner är långt ifrån bra.Att ha dessa symtom i bland är i sig inte farligt men det är en rak väg åt ett håll som kallar i folkmunn väggen. Och när du väl hamnat där är det jättesvårt att ta sig upp. Så lova mig nu att du drar ned ordentligt, ja jag menar ordentligt på dina sysslor.
kram Frida Blomqvist
Hallå där
Känns igen... detr är ett av mina största problem att inte prioritera mig själv (angående hälsan). Jag ska alltid prestera maximalt...och lite till. Låter som om du även har den genen :-)
Skala av...prioritera om och rätt... Det är en träningssak. Men det går om man tränar.
men det blev väl en rätt bra kväll ändå? jag tycker vi hade det mysigt på den så kallade studiecirkeln. dina kakor var goda! jag hoppas att du har en lugn och fin helg. KRAM
Skicka en kommentar